Tankar kring konst, skapande och kreativitet

En sak som jag har funderat kring skrivandet som sådant är hur det bedöms, framför allt i skolan. Mitt resonemang går säkert att tillämpa på flera olika områden såsom målande, säkert på det mesta som styrs av kreativitet. När jag gick i skolan och passerat den tid då stavfel fyllde mina texter så fick man ofta olikartade skrivuppgifter. När man fick tillbaka texten så hade läraren fyllt den med kommentarer och röda streck. Om man bortser från de grammatiska felen, vem är då läraren att kritisera mitt verk. Det är faktiskt ett verk. Master Lau sa att allt som man gör som innefattar kreativitet är ett uttryck av själen. Jag tycker att han satte ord på en känsla hos mig. När man är i den så kallade ”Zonen” där texten bara flödar eller tavlan bara blir till, när en låt kommer till än, när en talare bara pratar på och allt som sägs är så perfekt. Då är man i zonen och det är då själen uttrycker sig. Jag undrar då om några år på högskolan ger än rätten att inte bara bedöma, utan faktiskt döma själens uttryck. För en elev, ett barn som håller på att hitta sig själv, ett barn som håller på att forma en personlighet. Barnet ger själen utrymme att uttrycka sig i någon form men tvingas istället in i en värld av regler. Om vi gör en parallell till idrotten som ligger mig väldigt varm om hjärtat. När vi är små och springer runt och sparkar boll så skriks det på sidan: Passa bollen! Var inte egoistisk! Vi är faktiskt ett lag! Det är inte bara du som vill ha bollen!

Nu måste man vara rätt ”open minded” och missförstå mig rätt. Om alla barn väljer att passa bollen i svåra situationer vad medför det? Kan det vara så att vi får spelare som i de flesta situationer passar bollen. Till och med när det inte är det bästa alternativet(läs Daniel Andersson, MFF). Sen så finns det de barnen som är bångstyriga, som strutar i sin tränare. De vägrar passa bollen för de älskar bollen, om någon försöker ta den ifrån dem så använder de alla medel för att behålla den. De lär sig tekniker för att täcka bollen, tekniker för att ta sig förbi sin motspelare. De utvecklas på ett sett som skiljer sig från mängden(läs Zlatan Ibrahimovic, Inter). Varför inte även ge de barnen som inte är bångstyriga utrymme att få utvecklas fritt på sitt sätt? Hur har jag inte svaret på men det kanske någon annan har.

I samma anda vill jag att lärare ska tänka. Lär barnen alla klassiska sätt att skriva, träna dem på skrivandets alla former. Om alla stöps i samma form, om alla rättas in i samma led, gallrar vi inte då bort chansen att få uppleva nyskapande? Tänk på hur många framgångs sagor där huvudpersonen helt saknat förutsättningar eller utbildning. Det enda jag vill se att när någon skapar, oavsett om det är ett barn eller en vuxen, att de inte döms. Vem är du att döma skapande?