God morgon..

Nu sitter jag på tåget på väg mot nya äventyr. Lite av ett nytt kapitel i mitt liv.

Lite kort bakgrundshistoria innan vi fortsätter att sia. I augusti månad 2008 tog jag beslutet att skriva in mig på Xtravaganzas viktcenter. Beslutet föranleddes av en tävling mellan mig och en god vän. Han hade precis skrivit in sig, jag som var rätt skeptisk sa att jag skulle klara av att gå ner lika mycket i vikt som han gjorde om jag följde mitt egna koncept. Efter en vecka hade min vän gått ner 4 kg och min våg hade knappt rört sig. Hmmm... Det var en match jag skulle få svårt att vinna. Jag är inte dummare än att jag kan byta väg om jag ser att den andra är bättre. Sagt och gjort, jag skrev in mig och påbörjade min resa mot en lättare framtid. Xtravaganzas koncept bygger på 4 ledstjärnor; mentalträning, mentalnäring, rörelseglädje och god energi.

Eftersom det här är min blog, jag skriver iof publikt men det är fortfarande min blog, så är det mina regler. Rätt så skönt faktiskt att inte ha någon som kan kritisera mitt upplägg, ingen formalia att följa ja inte något. Kanske så hör inte stavfel hemma här. Det jag ville ha sagt med det här är, att när jag får en idé, om jag vill bryta den röda tråden så kommer jag att göra det.

Innan jag började på Xtravaganza så hade jag haft ca två år av skador vilket medförde oregelbunden träning, vilket i sin tur medförde kraftig viktuppgång. När jag gick genom dörrarna på viktcentret så låg jag på 108 kg samt en fettprocent på över 30 %. Det var bara 6 kg ifrån mitt all time high på 114 kg. När jag vägde 114 kg och tog tag i mitt liv med massor av lågintensivträning samt ett liv av atkins dieter(kanske inte ett liv men iaf 2x13-dagars dieter). Då tränade jag stenhårt, kom ner på en matchvikt på 90 kg och hade en väldigt väldefinierad kropp. Jag hoppas jag ska kunna vaska fram någon bild, inte i skrytsyfte utan för att kunna visualisera mitt mål. Mål är även det något jag tycker är kul att prata om och som jag kommer att återkomma till. Jag höll min matchvikt i ca 2 år, då kom skadorna. Knät började att säga ifrån, jag fick sluta spela handboll. Tyckte att det var svårt att motivera promenader och cykling för mig själv då jag redan trampat ett antal mil i mina dagar. Det blev som så att jag gymmade väldigt mycket och blev väldigt stark i mina muskler, enbart i mina muskler. Varken huvudet eller mina senor och muskelfästen hängde med i utvecklingen. Dagen kom då jag skull mäta mina resultat genom att maxa. Det är ju så viktigt att veta hur mycket man klarar av att lyfta.... För det finns säkert inga bättre sätt att mäta sin utveckling på. Idag vet man bättre, men det kostade mig en avsliten muskel för att komma till insikt. Vem vet det kanske var ett billigt pris att betala. Jag låg i bänkpressen och tog i för kung och fosterland. Slarvat lite med uppvärmningen och så sa det bara pang. Jag kommer aldrig att glömma ljudet eller den galna smärtan. Nu har den här historien förvridits av mina lagkamrater så att jag framstår som väldigt dum. Jag ska enligt hörsägen ha klivit in och lagt mig under bänken och maxat direkt, riktigt så illa var det inte men slutklämmen är densamma; muskeln gick av. Sanningen ligger väl någonstans mitt i mellan att mina muskler sprang före senor och fästen i utvecklingen i kombination med att jag inte var tillräckligt varm. Det jag bär med mig är ett långt ärr samt ett större tålamod och en långsiktighet i min träning.

Knän-, axel- och lite ryggproblem gjorde att jag klättrade upp till stadiga 108 kg. Väl där så fanns inte samma kraft att göra om allt igen, när jag äntligen samlat kraften att iaf göra något så kom Xtravaganza som ett brev på posten. Jag gick en ketondiet i ca 8 veckor och nådde min målvikt på 92 kg. Då gick jag över till att följa Xtravaganzas tallriksmodell och gjorde det tills jag vägde 90 kg. Under de 8 veckorna hann jag nästan kliva dit i samma överambitiösa fälla. Less is more är något jag behöver bära med mig i mångt och mycket. Mitt mål var:

Jag Amir Limane ska den 18/10 väga mellan 89 och 92 kg. Jag ska även med lätthet springa en mil på under en timma.

Eftersom jag såg på min viktkurva att jag utan problem skulle nå min målvikt så la jag fokus på löpningen. Jag började att springa 2,5 km på slingan där jag bor. På väldigt kort tid hade jag ökat sträckan till 7,5 km. Då sa kroppen ifrån, jag vet inte om den varnat mig tidigare. Sådana signaler lär man sig rätt tidigt inom lagidrotten att inte lyssna på. Både tränare och konkurrenssituationer bidrar med allra största sannolikhet till det här. Jag säger inte att alla tränare saknar kompetensen att uppmuntra sina spelare att lyssna på sina kroppar, men många gör tyvärr det. Höftböjarna fick en inflammation eller något liknande. Jag tror att orsaken var att jag tränat för hårt med för lite energi i kroppen. Xtravaganza ordinerar lågintensiv träning. 7,5 kilometer med två vänner som är bättre tränade och en envishet(när det kommer till träning) som en efterbliven åsna faller nog inte under rubriken lågintensiv träning. Jag fick återigen hålla mig borta från träning pga min glömska, repetition är som sagt studiernas moder. Jag pluggade på = var skadad; så att det satt igen: Less is more. Jag har nu skjutit fram mitt mål. Jag har iof inte uttalat det klart och tydligt och det känns lite som jag står still. Ja det visade även den senaste vägningen. Jag ska ta tag i det.

Efter en tid av en typ av tallriksmodell a la Xtravaganza så märkte jag att utvecklingen uteblev. Jag ökade då kalori intaget och fick en otrolig skjuts i rätt riktning. Jag orkade mer i löparspåret och vikterna var helt plötsligt alldeles för lätta. Kul! Nu så har jag en metod när det gäller ökning av vikter. Den kanske är vedertagen, kanske är det något jag snappat upp i något samtal eller någon trevlig litteratur. Vem vet, nu är det min metod iaf. Jag gör som så att om jag ligger i en period där jag sagt att antalet repetitioner ska ligga mellan 8 och 12 så väljer jag en vikt som jag orkar 8 reps. När jag sedan tränat såpass att jag orkar 12 reps, då är det dags att öka vikt så att jag orkar 8 reps igen och så håller jag på så.

Nu sitter jag på tåget på väg till min utbildning hos Xtravaganza. Jag ska göra en kort historia ännu kortare, det verkar jag ju vara bra på om man tittar uppåt(se texten ovan). Jag satt i konsultation med min hälsokonsult, vi pratade om allt mellan himmel och jord. Hon frågade lite om jobb och vad jag sysselsatte mig med. Vi kom väl kort och gott fram till att jag egentligen ville göra något annat än det jag gjorde. Jag sa att jag ville jobba med träning och hälsa och utbrister att jag hade velat jobba här(läs Xtravaganza). Menar du allvar svarar hon då. Jag det gör jag verkligen. Skicka ditt CV så ska vi se vad jag kan göra. Sagt och gjort och någon månad senare satt jag med den regionansvarige på en intervju. En vecka efter det så får jag ett samtal och en fråga om jag vill ha jobbet. Till en början handlar det om en timmanställning, men med min inställning kan jag hel ärligt säga att jag inte räknar med att enbart vara timmanställd särskilt länge.