Zonen

Jag har hunnit att beta av en del visa människors verk. Såsom de kloka herrarna Deepak Chopra och Eckhart Tolles olika böcker. Det prata båda om att vara en tyst iakttagare. Vilket i klarspråk innebär att man tömmer sig själv på tankar och bara är. Det är inte svårare än så.. I teorin kan saken inte vara mycket lättare, det är när man väl ska börja praktisera det som utmaningen infinner sig.

Jag har tränat en del på tekniken och kan väl säga att jag behärskar den hyfsat väl i vardagen. Så länge som livet rullar på som det ska. När inget huvudbry av större magnitud skakar om min inre värld.

Innan jag babblar vidare kanske jag ska förklara varför man ska vara en tyst iakttagare. Eller det ska jag nog verkligen inte. Om gubbar som de två ovan nämnda förklarar det på ett sätt som jag snart känner mig hemma i så är jag nog inte helt redo att förmedla deras ord. Inte än i vilket fall. Så läs på!

Det jag skulle komma till är vad jag gör när jag inte har full kontroll på mina tankar. Jag har tre knep som jag kommer på nu. Det första är, utan att överraska någon, träning. När jag kommer in i zonen med mina vikter, mitt svett och min musik finns det inget som stör mig. Jag bara är, och jag njuter av varje sekund. Att känna hur min kropp pressar sig till fullo för att utföra en viss rörelse. Hur jag vet att jag blir starkare. Jag känner hur blodet flödar i min kropp och att jag utvecklas. Så galet underbart! Finns inte mycket som ger mig den tillfredsställelsen. Önskar ibland att jag tränade än mer. Kanske ska skapa mig det utrymmet i livet för att hinna med det? När jag tränar är jag lycklig! När endorfinerna tar över så är jag där jag ska vara.

Sen så har vi skrivandet. Jag kan helt ärligt säga att jag verkligen njuter av det. Jag tänker väldigt sällan på vad jag ska skriva. Det finns inget moment mellan att jag tänker och skriver. Återigen är jag i zonen. Jag har sällan en formulering i tanken innan jag sätter den på pränt. Det gör såklart att det ibland inte riktigt stämmer i argumentering med mera. Fördelen är att det jag skriver föds ur mina känslor. Allt som oftast i alla fall. Jag undrar varför jag inte lyckas skriva regelbundet. Det var förra måndagen som jag bestämde mig för att börja blogga igen. Jag var säker på att jag skulle gå hem från gymmet och komma igång. Något kom i mellan jag fastnade i ett långt samtal med en polare sen var det glömt. Likheten med att träna är att jag är i min zon där jag bara är. Inga tankar som spökar eller stör. Jag önskar ibland att jag hade en kanal där jag kunde få utlopp för min kreativitet och skapa något vackert. Känner mig ibland stympad när jag har så mycket inom mig som vill ut. Den tanken få bli ett eget inlägg en annan gång tror jag.

Sista knepet är sköna, dumma och rätt tankelösa serier och filmer. Då är det sådana serier som inte berör mig jag menar. Det är helt underbart att låta tankarna försjunka i en IQ-befriad serie om någon störd människa med massa galenheter som sker. Det kanske inte är lika skönt som att träna eller att skriva när man är sugen på det, men ibland så vill man bara vara. Att titta på något urbota dumt är min väg ut.